I våras stog jag bara och tittade på högarna av dyblandade klumpar med rötter efter de grävt ur i vattnet. Tonvis med strandade klumpar som gjorde att vattnet stog stilla och stank. Det där får lösa sig på något sätt i framtiden tänkte jag.
Men sen tog jag fram stålkrattan och började dra de stora tunga klumparna uppåt land. Jag har nog dragit upp mot tio ton dynga. Jag har gått ut efter frukost vissa dagar och sedan upptäckt att klockan börjat närma sig fem helt plötsligt. Men det känns oerhört tillfredställande att ha klarat det helt själv.
Nu rör sig vattenytan och jag hoppas på att det ska hjälpa till att få liv och fräscha upp viken.
Det känns redan mycket bättre men det är bara fn liten bit på vägen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar